Det var år 1965 som man första gången gjorde försök att koppla ihop avlägset belägna datorer till ett nätverk. Tanken på ett globalt nätverk där ett stort antal datorer kunde utbyta information och dela på programvaror hade tre år tidigare fötts hos datateknikern J.C.R. Licklider. När han sedan blev chef för dataforskningsprogrammet DARPA (Defens Advanced Research Projects Agency) kunde han börja odla sina idéer. Det första lyckade experimentet blev att koppla ihop en dator i Kalifornien med en annan i Massachusetts. Trots den tröga förbindelsen via telefonlinjen visade försöket att långväga datorkommunikation var möjlig, precis som telegrafen mer än 100 år tidigare hade bevisat att informationsutbyte kunde vara gränslöst.
Ur rädsla föddes Internet
Under tiden som forskarna arbetade med de första nätverken funderade amerikanska försvarets strateger i liknande banor. Man ställde sig frågan: Hur skulle man kunna förhindra att all kommunikation slås ut vid ett eventuellt kärnvapenkrig? Man räknade med att försvarshögkvarteret och andra viktiga kommunikationscentra skulle bli primära mål vid en attack. Även om själva ledningscentralen kunde göras atombombssäker, fanns alltid risken att kommunikationen kunde slås ut eller skadas. Även ett sönderrivet och hårt angripet kommunikationsnät måste kunna fungera i en krigssituation.
Ur kalla krigets rädsla för kärnvapenkrig föddes så tanken på att placera ut ett antal värddatorer runt om i USA som kunde kommunicera inbördes men ändå vara helt oberoende av varandra. För att kunna göra detta såg man till att alla noder i nätverket fick samma status. Det innebar att datatrafiken inte behövde gå en förutbestämd väg utan kunde söka sig fram åt olika håll till närmast fungerande nod.
Man bestämde tidigt att nätverket skulle ha en öppen standard och att ingen skulle äga eller ha monopol på det. Det innebar också att ingen myndighet eller institution hade större inflytande över nätet än någon annan.
Fyra noder blir ett nätverk
Det tog några års förhandling innan man kunde komma överens om gemensamma regler. Försvaret hade också en viss ovana vid att dela med sig av sin egen forskning utanför de egna kretsarna. I det här fallet var det dock nödvändigt med ett samarbete över gränserna eftersom både kunskaper och datorer till största delen fanns på universiteten. När Pentagon slutligen bestämde sig för att finansiera projektet tog det äntligen fart och döptes till ARPANET efter Pentagons egen forskningsavdelning Advanced Research Projects Agency.
Grunden för ARPANET
På University of California, kallat UCLA, arbetade en grupp forskare under Leonard Kleinrock med att förbereda sin superdator till att bli nätets första värddator. Det var till stora delar Kleinrocks utveckling av nätverksstruktur och så kallad datapaketförmedling som låg till grund för ARPANET. Därför blev det naturligt att det var hans team som kom att bli först med att få ansluta en dator. Därefter kom Stanford Research Institute, följt av ytterligare ett universitet i Kalifornien samt ett i Utah.
I och med att ett antal datorer anslöts till dessa fyra noder var Internet ett faktum, även om det 1969 fortfarande gick under namnet ARPANET.
Ett frö till internationell kommunikation
Den idé som från början hade växt fram ur ett extremt säkerhetstänkande förvandlades nästan omedelbart till att först och främst fungera som en social kommunikationskanal. Eftersom varje ansluten forskare hade en unik adress på ARPANET lärde man sig snart att skicka post till varandra härs och tvärs över den amerikanska kontinenten utan att det kostade ett öre i porto. Det rörde sig inte så mycket om seriösa forskningsrapporter utan om skvaller, planer inför helgen samt råd och tips rörande bästa film och vinylplatta. Att skriva ut 100 vanliga brev och skicka runt till vänner och kollegor var inte speciellt lätt. Kommunikationen underlättades därför betydligt när man kom underfund med hur man skickade massbrev via e-post. ”Science Fiction Lovers” var ämnet för den första riktiga e-postlistan.
En annan intressant bieffekt av den öppna strukturen inom ARPANET var att vem som helst oavsett typ av dator kunde ansluta sig. Det fanns bara ett krav: att datorn kunde handskas med det protokollsom användes.
Internet blir WWW
Alltmer har Internet kommit att betyda samma sak som WWW (World Wide Web), men WWW är egentligen bara en del av Internet. Den öppna strukturen på ARPANET gjorde att allt fler nätverk började ansluta sig under senare hälften av 1970-talet. År 1983 hade nätverket börjat bli så okontrollerbart att det amerikanska försvaret övergav ARPANET och startade ett eget nätverk kallat MILNET. ARPANET blev därmed helt utan kontroll och började raskt sprida sig runt världen för att bilda Internet.
World Wide Web – eller WWW eller webben – togs fram av den internationella forskningsorganisation CERN (Conseil Europeen pour la Recherche Nucleaire) i Schweiz 1989. WWW har alltså både en födelseplats och en skapare – engelsmannen Tim Berners-Lee.
Tanken med WWW var att göra Internet både snabbare och mer användarvänligt bland annat genom användningen av hypertextlänkar. Meningen var också att vanliga användare i ökad utsträckning skulle kunna lägga upp eget material på nätet.